Jag ska ALDRIG mer rida distans! Magen/bålen värker, benen krampar, vaderna vätskar, ryggen är grymt trött och armarna darrar.
Jag har en kör-runda på 14 kilometer runt Flättsjön som jag kör Darius på en timme och 25 min. Han drar med rutin och lätthet sina vanliga 300 kilo vilket innefattar mig, maratonvagnen och groomen. Vi värmer upp under rundans första 3.5 km skritt, travar 7 km och varvar sedan ner med 3,5 km skritt. Darius kommer hem glad, pigg och inte särskilt svett. Han går i form i traven, skjuter på bakifrån, jobbar hårt i vagn med rygg och bakdel. Jag sitter avspänt på kusksitsen och den enda åkomman kan vara lite stelhet i axlarna. 

Ikväll kom jag på den Brilljanta idén att som omväxling RIDA Flättorpsrundan. (Den dummaste tanken i mitt liv). Distansryttare har vunnit en helt ny respekt i mina ögon. Uppvärmningen med sadel gick an, rundans första 3,5 km. Men sedan började jag trava (först med ambitionen Form), vilket efter ca 13 minuter resulterade i darrande vader, flåsande lungor på ryttaren och störd häst utifrån ryttarens obalans. Svettig ryttare samt häst alltför snart. Häst utan påskjut/energi bakifrån och fastklamrande ryttare. När vi kommer till fårhagarna och fåren (som vanligt) flyr tar jag i körningen bara tillbaka Darius lite i tömmen när han studsar iväg i vagn. I ridningen Tvärnitade han för fåren, jag flög så klart av min 170 -häst men höll rutinerat kvar i tygeln trots att jag damp i backen. (Japp, ramla av kan jag) Upp igen och fortsätta (varför utsätter jag mig för det här) . Trav, trav, fladdrande tyglar, bogsvett, ridsår, genomdränkt sadelfilt. 

Jag kom hem igen (tack Gud), efter 1 timme och 30 min, ramlade ihop i en hög utanför stallet och försökte med darrande ben spola av den löddriga, Vensprängda hästen med röda, uppspärrade näsborrar (hästens). Spolade lite på mig själv också för att det var så skönt. 

Slutsats: Tjejkuskens RESPEKT för ryttare och för den skonsamma körsporten. Nu: Plåster, intag av två liter vatten och sängläge...